Prövar du inte får du heller aldrig veta..
Gick och la mig igår började tänka tillbaka , det var bara jag och mina minnen.
Jag vet inte varför jag envisas med att tänka tillbaka på den tiden.
Minnena av tårarna och ångesten sköljer över mig som en jäkla tsunami.
Jag pratar om min tid i Försvaret.
Det är många som frågar mig , varför hoppade du av? klarade du inte av det? varför gav du dig in i nåt som du inte visste att du kunde slutföra?
Saken är den att den att mitt liv var vänt upp och ner vid den tiden som de flesta vet pga en massa saker och ville verkligen göra någonting för mig själv, jag trodde verkligen att jag skulle fixa det, jag trodde på mig själv - jag var tvungen att tro på mig själv.
Jag har förklarat för mänsikor om och om igen varför jag hoppade av, men kom fram till igår natt att jag inte sagt allt som jag ville att folk skulle veta.
Mitt psyke var totalt nedbrutet - jag klarade inte av lumpen pga av mitt svaga psyke, men är jag verkligen så fucking svag som jag låter när jag förklarar?
-Nej, jag kan vara stark i många situationer men min situation i försvarsmakten var bortom alla situationer jag någonsin utsatts för, jag hade satt mig i en situation som jag inte skulle kunna ta mig ur - på elva månader !
Paniken satte in, kände mig fången, kände mig hjälplös, kände mig så ensam som aldrig förr.
Hemma - panik, regementet - panik överallt - panik !
Jag visste att jag var TVUNGEN att ta mig därifrån.
Vad det än krävdes..
Satt ofta i tankar på hur jag kunde skada mig själv - skjuta mig i foten - råka bryta armen - kanske få nån obotlig sjukdom? Bara jag fick komma hem och aldrig behöva återvända dit.
När jag som inatt tänker tillbaka på den tiden så bubblar känslorna fort upp i mig, tårarna svämmar gärna över och jag får ett hugg i magen som påminner mig om min obotliga ångest.
Jag har aldrig varit så lycklig som när jag äntligen fick lämna Skövde på läkarens order, när han gav mig det påskrivna pappret med min framtid på så föll tårarna ännu än gång.
Tror aldrig jag gråtit så mycket pga mig själv någon gång.
Jag är otroligt glad att jag ändå provade det livet och stod ut i tre långa månader, för hade jag inte provat hade jag aldrig fått veta..
Det här är min syn och mina känslor gentemot värplikten och det finns defenitivt människor som är klippta och skurna för det här livet och aldrig mått bättre - jag är inte en utav dem -
Hade jag stannat hade jag med stor sannolikhet tynat bort..
Vet att det va längesen nu men det är fortfarande folk som frågar och vill veta, nu vet ni.
På dessa bildern är jag både glad och motiverad till värnplikten - resten kom sen.
Kärlek / T
Jag vet inte varför jag envisas med att tänka tillbaka på den tiden.
Minnena av tårarna och ångesten sköljer över mig som en jäkla tsunami.
Jag pratar om min tid i Försvaret.
Det är många som frågar mig , varför hoppade du av? klarade du inte av det? varför gav du dig in i nåt som du inte visste att du kunde slutföra?
Saken är den att den att mitt liv var vänt upp och ner vid den tiden som de flesta vet pga en massa saker och ville verkligen göra någonting för mig själv, jag trodde verkligen att jag skulle fixa det, jag trodde på mig själv - jag var tvungen att tro på mig själv.
Jag har förklarat för mänsikor om och om igen varför jag hoppade av, men kom fram till igår natt att jag inte sagt allt som jag ville att folk skulle veta.
Mitt psyke var totalt nedbrutet - jag klarade inte av lumpen pga av mitt svaga psyke, men är jag verkligen så fucking svag som jag låter när jag förklarar?
-Nej, jag kan vara stark i många situationer men min situation i försvarsmakten var bortom alla situationer jag någonsin utsatts för, jag hade satt mig i en situation som jag inte skulle kunna ta mig ur - på elva månader !
Paniken satte in, kände mig fången, kände mig hjälplös, kände mig så ensam som aldrig förr.
Hemma - panik, regementet - panik överallt - panik !
Jag visste att jag var TVUNGEN att ta mig därifrån.
Vad det än krävdes..
Satt ofta i tankar på hur jag kunde skada mig själv - skjuta mig i foten - råka bryta armen - kanske få nån obotlig sjukdom? Bara jag fick komma hem och aldrig behöva återvända dit.
När jag som inatt tänker tillbaka på den tiden så bubblar känslorna fort upp i mig, tårarna svämmar gärna över och jag får ett hugg i magen som påminner mig om min obotliga ångest.
Jag har aldrig varit så lycklig som när jag äntligen fick lämna Skövde på läkarens order, när han gav mig det påskrivna pappret med min framtid på så föll tårarna ännu än gång.
Tror aldrig jag gråtit så mycket pga mig själv någon gång.
Jag är otroligt glad att jag ändå provade det livet och stod ut i tre långa månader, för hade jag inte provat hade jag aldrig fått veta..
Det här är min syn och mina känslor gentemot värplikten och det finns defenitivt människor som är klippta och skurna för det här livet och aldrig mått bättre - jag är inte en utav dem -
Hade jag stannat hade jag med stor sannolikhet tynat bort..
Vet att det va längesen nu men det är fortfarande folk som frågar och vill veta, nu vet ni.
På dessa bildern är jag både glad och motiverad till värnplikten - resten kom sen.
Kärlek / T
Kommentarer
Trackback
