Matilda Elsa Eleonora Malm Chenon

Gick in på min gamla blogg och läste ett inlägg som jag hade skrivit förra gången jag blev lämnad.

Fan jobbigt att läsa, men jag kan ju konstatera att jag orkar mer den här gången.
Jag hoppas verkligen att det går över fortare den här gången.



När vi väl va hemma med alla grejerna så sjönk jag ihop på golvet med en känsla av att mitt liv var meningslöst, allt jag gjorde sa eller åt spelar ingen roll om inte du är min,  vad är jag utan dig?
Efter att mamma slängt bort alla kort, blommor och presenter som jag inte ens orkade  tänka på, så lyckades vi äntligen göra rummet mindre vårt.

Vaknade imorse med en fruktansvärd känsla av ensamhet och övergivenhet, var är du?
Jag kämpade mig upp, fick i mig lite the och en värktablett mot förkyldningen, och gav mig iväg dit jag fruktade mest just nu i hela världen, skolan.
När jag svänger upp med bilen mot aranäs parkeringen så ska väl ja såklart få syn på dig, tårarna började omedvetet rinna ner längst min kind och jag kunde inte stoppa attacken, satt och grät på parkeringen en stund tills jag äntligen kunde samla mig och gå in.
Väl inne kunde ja inte hålla tillbaka något, grät innan lektionen började och kunde knappt sitta kvar när mina fotolärare pratade om en massa upgifter jag inte gjort.

Lektionen tog äntligen slut och vi gick o pratade på ett kafe i närheten av skolan, vilket gjorde det likte lättare i hjärtat.
Men ögonblicket jag fruktat skulle snart komma..
 Du gick ganska långt ifrån mig, med dina klasskamrater, du var påväg mot bamba, jag tittade upp snabbt och utan att ens förstå hur så började känslorna rusa i mig och tårarna rinna som aldrig förr, det brast inom mig.

Så fort jag blir ensam med mina känslor så finns det inget som kan trösta, det skär i mitt bröst när jag tänker på din blick, när ud tittade in i mina ögon och vi båda var sådär förälskade, nu är det bara jag kvar.
Nätterna är värst, ligger bara o skakar av känslor och jag drömmer om hur du kommer tilbaka till mig.
Varje gång telefonen ringer hemma, eller singnalen av ett sms som inkommer så rycker jag till och hoppas av hela mitt hjärta att det är du som ångrar vad du gjort.
Men du kommer aldrig att ångra dig,  aldrig kommer det vara du och jag igen, aldrig något mer Matilda och Hampus.

Mitt hjärta är krossat och kommer aldrig att läka utan dig..


  Den gången var det fruktansvärt svårt att bara höra ditt namn, men jag kan till och med prata om vad vi gjorde ihop precis innan det tog slut nu.
Kan det vara så att jag typ inte har fattat att det händer? eller det har inte sjunkit in.?
Det är ju fortfarande lika jobbigt som förra gången, bara att jag kan distrahera mina tankar lite. och då svider det inte så.

 Men jag vet inte...