Den fulaste flickan i världen
Sitter och filosoferar till Håkan Hellström om livet som man lever. Och ofta kan jag relatera till hans texter, blir varm inombords när han sjunger om mig.
Säger som håkan gör, - " parkbänken är aldrig långt borta"
Fick höra va en gammal god vän att jag förändrats, vad fan har hänt med dig?
Jag är samma tjej som jag alltid har varit och jag har bara förändrats till den persons om jag vill vara och om det inte passar för dig så kan jag direkt säga att vi inte längre har så mycket gemensamt.
Jag vill bara göra roliga saker med mitt iv och trivas där jag är, så vill jag leva hela mitt liv.
Utan några krav att vara någon jag inte är, utan ha roligt med det man har, ta vara på det liksom.
Just i denna stund sitter jag och grubblar över varför jag egentligen känner mig som den fulaste flickan i världen? Jag vet att det mest är grubbel och deppiga inlägg som jag gör här men jag tror att det är just sådana saker som jag behöver skriva om.
Det är bara sånna saker jag grubblar över, när någonting roligt händer så vet folk det ändå, men när jag behöver lätta mitt hjärta så finns det ofta folk som har det värre..
Det säger jag inget om, men vi känner alla oss ensamma nån gång ibland.
Jobbet går ju bra och snart flyttar jag ihop med min bästa killkompis , vilket kommer att bli helt sjukt bra.
Men jag söker ändå någon speciell att dela speciella stunder med
" Man måste dö några gånger innan man kan leva "
Jag tänker ofta på H dock, även om jag verkligen inte vill så tänker jag på hur jag kände för honom, tänker på hur bra jag mådde och hur fruktansvärt kär jag var i honom, stunder vi hade och hur mycket jag saknar hela hans familj.
Har kontaktat honom en gång när jag var full, vilket jag ångrar eftersom jag aldrig fick något svar.
Frågan är om jag någonsin kommer känna så för nån igen?
Är det hopplöst att hitta den känslan igen?
När jag känner sådär tungt i bröstet finns det en låt som verkligen passar.
Petter feat Veronica Maggio - Längesen.
Tror inte det finns en bättre låt i hela världen. Håren på mina armar reser sig varje gång jag hör den.
Det finns en vers som jag lyssnar på om och om igen.
Men jag minns det såväl
Varför kärleken brunnit
Utav olika skäl
Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp
Trotts min väg vart lång kantats med gupp
Jag stått utan för din port så många gånger
Och refrängen är helt ljuvlig den också.
Varje gång är som den första gång vi sågs
Även om det är över nu
Allting har förändrats
Men du finns kvar
Allt var svävande men nu så ser ja klart
Jag gråter aldrig längre, har inte gråtit på väldigt länge.
Jag grät när han inte svarade, men sen dess har jag inte fällt en enda tår.
Tror jag kanske behöver det ibland, för att liksom lätta upp från allt, men det är så mycket annat hela tiden samtidigt som jag känner att jag saknar.
Har inte skrivit på hundra år, så de är väl ingen som direkt läser detta men aa nu har jag fårr ur mig mitt.
Kärlek till er. Tilda
Säger som håkan gör, - " parkbänken är aldrig långt borta"
Fick höra va en gammal god vän att jag förändrats, vad fan har hänt med dig?
Jag är samma tjej som jag alltid har varit och jag har bara förändrats till den persons om jag vill vara och om det inte passar för dig så kan jag direkt säga att vi inte längre har så mycket gemensamt.
Jag vill bara göra roliga saker med mitt iv och trivas där jag är, så vill jag leva hela mitt liv.
Utan några krav att vara någon jag inte är, utan ha roligt med det man har, ta vara på det liksom.
Just i denna stund sitter jag och grubblar över varför jag egentligen känner mig som den fulaste flickan i världen? Jag vet att det mest är grubbel och deppiga inlägg som jag gör här men jag tror att det är just sådana saker som jag behöver skriva om.
Det är bara sånna saker jag grubblar över, när någonting roligt händer så vet folk det ändå, men när jag behöver lätta mitt hjärta så finns det ofta folk som har det värre..
Det säger jag inget om, men vi känner alla oss ensamma nån gång ibland.
Jobbet går ju bra och snart flyttar jag ihop med min bästa killkompis , vilket kommer att bli helt sjukt bra.
Men jag söker ändå någon speciell att dela speciella stunder med
" Man måste dö några gånger innan man kan leva "
Jag tänker ofta på H dock, även om jag verkligen inte vill så tänker jag på hur jag kände för honom, tänker på hur bra jag mådde och hur fruktansvärt kär jag var i honom, stunder vi hade och hur mycket jag saknar hela hans familj.
Har kontaktat honom en gång när jag var full, vilket jag ångrar eftersom jag aldrig fick något svar.
Frågan är om jag någonsin kommer känna så för nån igen?
Är det hopplöst att hitta den känslan igen?
När jag känner sådär tungt i bröstet finns det en låt som verkligen passar.
Petter feat Veronica Maggio - Längesen.
Tror inte det finns en bättre låt i hela världen. Håren på mina armar reser sig varje gång jag hör den.
Det finns en vers som jag lyssnar på om och om igen.
Men jag minns det såväl
Varför kärleken brunnit
Utav olika skäl
Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp
Trotts min väg vart lång kantats med gupp
Jag stått utan för din port så många gånger
Och refrängen är helt ljuvlig den också.
Varje gång är som den första gång vi sågs
Även om det är över nu
Allting har förändrats
Men du finns kvar
Allt var svävande men nu så ser ja klart
Jag gråter aldrig längre, har inte gråtit på väldigt länge.
Jag grät när han inte svarade, men sen dess har jag inte fällt en enda tår.
Tror jag kanske behöver det ibland, för att liksom lätta upp från allt, men det är så mycket annat hela tiden samtidigt som jag känner att jag saknar.
Har inte skrivit på hundra år, så de är väl ingen som direkt läser detta men aa nu har jag fårr ur mig mitt.
Kärlek till er. Tilda
Kommentarer
Trackback
